Skolverkets nya Allmänna råd för betyg och betygsättning innebär förhoppningsvis slutet på eran för dokumentationshysteri och obegripliga bedömningsmatriser.

Råden slår fast att personalen, inte huvudmän och kommunchefer, bestämmer de verktyg skolan ska använda: ”Rektorn och lärarna kan tillsammans komma överens om hur en ändamålsenlig och sammanfattande dokumentation kan föras… inte ändamålsenligt att dokumentera samma uppgifter både i en fysisk portfolio och i en digital plattform” Det finns ”en risk för överdokumentation” med ”ett gemensamt ansvar för att informationen om betyg och betygssättning inte tar alltför mycket utrymme från undervisningen”. Bäva månde alla digitala plattformar som satt sprätt på miljarder skattekronor årligen!

Skolverket vågar äntligen såga bedömningsmatriser och slår fast att de är ”mindre användbara för lärarens allsidiga utvärdering… lärarens möjligheter att ge eleverna väl avvägd och framåtsyftande återkoppling begränsas”. Det har vi som arbetar med lärandematriser vetat om i flera år. För att inte tala om eleverna… Vem vet? Skolverket kanske ”upptäcker” LM snart!

Ska även LPP gå i graven? Det tidigare Allmänna råd för planering och genomförande av undervisningen ersätts helt – och med det äldre formuleringar som: ”Lärares planeringar bör även kommuniceras med elever och vårdnadshavare så att de får god insyn…”. Nu kan lärare lämna ut en begriplig lärandematris istället för två sidor copypaistad läroplanstext.

Råden sätter även rimliga gränser för elever och föräldrar att kräva information: Rektors ska ”ge lärarna förutsättningar att avgöra vad som är ändamålsenlig information och när den behöver ges” och ”säkerställa att eleverna får enhetlig information om betyg och betygssättning” som inte får ”vara motsägelsefull, bidra till osäkerhet eller leda till otydliga förväntningar.”

Mindre betygssnack och mindre av obegriplig information som skickas mellan lärare, elever och föräldrar. Mer tid åt att planera bra undervisning. Tack för det Skolverket.
Två saker i råden gör mig desto mer bekymrad: Bedömningshysteri och en allmän rörighet.

Skriften är ett tragiskt steg mot ytterligare bedömningsfokus genom att dessa Råd om betygssättning ersätter tidigare råd om undervisning. En tydlig signal till landets elever: Målet med skolan är inte att ni ska lära er, utan att lärare ska bedöma er likvärdigt. Jag ryser.
IFAU är de enda som reagerat för detta i sitt remissvar och kopplar lakoniskt ihop det med lärarbristen – att det ”ur ett elev- och likvärdighetsperspektiv troligen är viktigare att ej legitimerade lärare får adekvat stöd i att utforma allsidig och ändamålsenlig undervisning än att de i efterhand ges stöd i att bedöma hur det gick för eleverna”.

Ogenomtänkt röriga tankar är återkommande, som förslagen på hur vi lärare ska dokumentera bedömningar: ”kan bestå av… noteringar av vad elever har sagt… muntliga återkopplingar, noteringar i bedömningsmatriser”(som vi ju inte skulle använda…?) samt ”sådant som läraren minns, men inte har dokumenterat”. Är detta seriöst? Jag ser med skräck mina egna förvirrade lärarkalendrar från 90-talet återvända med +, – och poäng. Jag har metodiskt jämfört skillnaden mellan att markera resultat i lärandematriser med sådana ”noteringar”: Det tar en bråkdel av tiden och är detaljerat, begripligt och likvärdigt. Mina gamla noteringar bekräftar bara minnesforskning; efter en stund minns vi inte, vi hittar på minnen…

Närmast komiskt blir det när Skolverket samtidigt menar att det är ”en fråga om rättssäkerhet för eleverna” att läraren ”jämför, analyserar och värderar bedömningsunderlaget på ett strukturerat och systematiskt sätt”, kan ”analysera underlagets bredd och variation i förhållande till kunskapskraven” samt att det ”utformas så att andra kan ta del av och förstå det, om en annan lärare i ett senare skede tar över undervisningen och sätter betyg. Med spridda noteringar och gamla minnen?!! Kom igen. Nu tänker du nog: ”Så är det bara och har alltid varit, vi lärare gör så gott vi kan”. För tio år sen hade jag sagt likadant, men nu finns verktygen lärandematriser och LMX.

De nya råden framstår stundtals som en reklambroschyr för lärandematriser: ”En bedömningssituation som ger detaljerad och nyanserad information om elevers kunskaper har hög giltighet för ett formativt syfte. Läraren kan då använda informationen för att förändra och förbättra sin undervisning eller ge återkoppling till eleverna. En bedömningssituation som ger ett underlag som fungerar väl för att jämföras med kunskapskraven har hög giltighet för ett summativt syfte och väger därmed tyngre vid betygssättningen.”
Just så. Lärandematriser med iakttagbara mål kopplar stoff och uppgift till kunskapskrav och ger både ”detaljerad och nyanserad information” som grund för förbättrad undervisning och återkoppling och ”hög giltighet för ett summativt syfte”. Samtidigt. Alltid. Oavsett kunskapskrav. Principtanken är universell och tidlös: Hur utvecklar och visar eleven en förmåga i just denna uppgift med detta stoff? Med lärandematriser fungerar det i praktiken. Eleverna begriper, lärare spar tid.

Skolverket kräver även att läraren sammanställer sina spridda noteringar och suddiga minnesbilder till en ”ändamålsenlig dokumentation” med ”ett brett och varierat underlag” och kontrollerar ”med viss regelbundenhet… mot kunskapskraven för att säkerställa att det kommer att finnas tillräckligt underlag för en allsidig utvärdering” och kan ”på ett mer övergripande plan bedöma om det är någon del som i fortsättningen behöver fokuseras eller fördjupas i undervisningen”. Dream on.

Om jag däremot dokumenterar elevresultat med lärandematriser i LMX blir det rättssäkert, samtidigt som allt lärararbete elimineras, eftersom bedömningar överförs och sammanställs automatiskt. Elevens kunskapsprofil visas grafiskt i förhållande till kunskapskrav och med en knapptryckning kopplas varje prestation/underlag till begripliga formuleringar av vad eleven lärt i klassrummet. Fullständigt omöjligt på andra plattformar, eftersom bara LMX börjar i rätt ända: begripligt lärande. Därför kan läraren enkelt (och när som helst) göra exakt den analys råden föreskriver: ”tittar på underlaget i sin helhet, och jämför vad det visar att en elev kan i förhållande till den sammantagna beskrivningen för ett betygssteg” (holistisk bedömning), men också på ”ett underlag i taget, och jämför vad det visar att en elev kan i förhållande till kunskapskravens delar” (analytisk bedömning). En vacker dröm för de flesta, verklighet för en skola som arbetar med LMX.

När det kommer till kunskapskrav har Skolverket riktigt rört till det för sig. Man upprepar att lärare ska ”tolka kunskapskraven i relation till ämnets eller kursens syfte, centrala innehåll och den undervisning som har bedrivits” och pekar finger: ”Betygssättning är alltså inte en mekanisk avprickning”. Men det har aldrig varit meningen: Skolverkets tidigare råd slog med förklarande exempel fast att lärare ska ”tydliggöra kopplingen mellan de förmågor som eleverna ska utveckla och det innehåll som undervisningen ska behandla” (det lärandematriser är specialdesignat för). Så varför inte bara lyfta fram de tidigare allmänna råden? som Johan Kant klokt föreslår i sin blogg. Problemet har ju varit de senaste årens dokumentationshysteri med banalt ifyllda rutor i digitala plattformar och ytliga bedömningsmatriser, tvärsemot alla råd. Istället snärjer Skolverket in sig i nya förvirrade tankekedjor. Man slår fast:
1. ”Läraren planerar och genomför undervisningen med utgångspunkt i syftet”
2. ”Syftets långsiktiga mål sammanfattar vilka ämneskunskaper som ska betygssättas”
3. ”Kunskapskraven anger vilka kunskaper som krävs för de olika betygsstegen”.
Skolverkets slutsats: ”Kunskapskraven är således inte mål för undervisningen”.
Förlåt??!! Hej och hå. En deduktiv slutledning som gett underkänt på Filosofi 1, 50 p.

Undervisning ska enligt råden inte kopplas till kunskapskrav, bara till syftesformuleringar, alltså luddiga sammanfattningar av dessa kunskapskrav. Lärare vaknar snart upp med insikten att ha fått än otydligare spelregler – som att byta ut Lpo 94:s uppnåendemål mot strävansmålen. Samtidigt ska betyg fortfarande sättas utifrån kunskapskrav! I sin iver att motverka mekanisk avprickning missar Skolverket alla alignmenttankar för att få undervisning och bedömning att hänga ihop begripligt. Man tar ett stort steg tillbaka och hoppas kanske skjuta undan debatten om kunskapskraven. Risken är istället stor att vi snart är tillbaka till 1900-talet då jag och alla andra lärare var ”sin egen läroplan”. Är det vägen mot en likvärdigare betygssättning? Alltmedan eleverna på måndag tvingas lägga tid och energi på att gissa vad läraren tar på – istället för att lära sig saker. De undrar som vanligt: Men vad ska jag göra?!!

Och jag undrar fortfarande: Hur ska lärare kunna bedöma elevers prestationer, om de inte först lär sig begripligt formulera vad elever ska lära sig?
Om någon på Skolverket vill ha en första fortbildning hur det går till, så anmäl dig 21 november till nästa Prövapå-dag kring lärandematriser i vår. Du är hjärtligt välkommen! Men skynda dig, platserna brukar snabbt ta slut…

Länkar:
https://www.skolverket.se/publikationer?id=4000
https://via.tt.se/pressmeddelande/nya-rad-for-mer-rattvisande-och-likvardiga-betyg?publisherId=743270&releaseId=3244256
https://kvutis.se/wp-content/uploads/2014/07/pdf2698.pdf
https://johankant.wordpress.com/2018/11/02/allmanna-rad-vad-nytt/
https://www.ifau.se/sv/Om-IFAU/Remissvar/skolverkets-allmanna-rad-med-kommentarer-om-betyg-och-betygssattning/