De nya riktlinjerna från Skolverket för hur lärare ska tolka betygssättningsreglerna skapar närmast hysteri i lärarrummen och media gör sitt för att spä på. Det gör mig sorgsen. Jag brukar lätt raljerande säga att jag lägger i genomsnitt tio minuter på att sätta betyg i en klass vid terminsslutet. Så lång tid tar det att läsa av 25 kunskapsöversikter och knappa in rätt bokstav i datorn. Det är faktiskt sant.

Men – jag har lagt ner timmar på att i lärandematriser formulera begripliga kriterier för vad eleverna ska lära och tänka ut hur jag ska undervisa dem så att det blir verklighet. De har gett och fått respons utifrån samma kriterier, som utgår från kunskapskrav, det som all bedömning av elevers prestationer ska bygga på. Det betyder att om du lägger tid på att formulera lärandematriser, så löser sig all bedömning och betygssättning av sig själv. Det eleven ska lära = det som bedöms och betygssätts. Svårare än så är det inte. Förstår alla inblandade vad som ska läras, förstår alla vad som bedöms.

Men – det kräver praktiska verktyg som gör detta möjligt, verktyg som varken Skolverket och forskare tillhandahåller. Jag la därför ner 7-8 år av mitt lärarliv på att arbeta fram lärandematriser och kunskapsöversikter för att göra lärande – och därmed bedömning – begripligt för alla. Just nu gör jag mitt bästa för att sprida dessa verktyg till så många lärare jag hinner – alla ska ju inte behöva lägga ner åratal av extrajobb för att förverkliga Skolverkets regler…

I min bok (s. 181-182) gav jag redan i höstas mycket konkreta riktlinjer för hur lärare kan resonera om vad det innebär att ”till övervägande del” behärska kunskapskraven i ett ämne, det som nu är kärnan i debatten kring Skolverkets nya tolkningar av betygsstegen. Se utdrag ur boken. Uttrycket till övervägande del är emellertid bara en del av betygsproblematiken. Det faktum att elever normalt presterar i allra högsta grad olika över tid för samma kunskapskrav, är något som det talas ganska tyst om i debatten. Den fokuserar på banala resonemang om vad som ”är ett B eller ett C”. Billiga elevstämplar istället för verktyg som kan beskriva komplex kunskapsutveckling.
I boken ger som jag menar rimliga avvägningar både för hur lärare kan hantera elevers skiftande nivå över tid och begreppet ”till övervägande del” vid betygssättningsögonblicket.

En avgörande förutsättning vid arbete med lärandematriser är att läraren undervisar eleven kring en förmåga vid många olika arbetsområden, att elevens prestationer dokumenteras begripligt  i matriser och sedan förs över till visuellt överskådliga kunskapsöversikter. Det ger underlag som bygger på bedömningar utifrån kunskapskrav – inte prov, arbetsområden och inlämningar, som i gamla tider. Detta är mycket långt från många elevers skolverklighet.

Med de verktyg lärare får av statsmakterna, är det ett omöjligt uppdrag att följa Skolverkets riktlinjer för bedömning och betygssättning:

• Kursplanernas oöverskådliga presentation av kunskapskraven
• Stödmaterial med fokus på ”bedömningsaspekter”, istället för vad elever ska lära
• Förtydligade betygsregler, men inga verktyg för att kunna förverkliga dem
• Nationella prov vars bedömning inte utgår från kunskapskrav, tvärtemot Skolverkets egna riktlinjer

Om lärare känner sig vilsna i denna situation, hur känner då eleverna sig?
Jo, det vet vi: I Jennie Sivenbrings färska avhandling I den betraktades ögon beskrivs hur elevers bristande förståelse för och kontroll över bedömning, leder till att betyg styr hela deras liv, inte bara skolliv. Sorgligt.
Är det någon som i detta läge på fullt allvar tror att fler bedömningsstöd, betyg och nationella prov är lösningen?!

Med verktyg som fokuserar på lärande, skolans huvudfunktion, och som gör lärandet begripligt för eleverna, så blir bedömning ”a piece of cake”. Efter en halvtimme har jag tolkat alla elevprofiler i kunskapsöversikterna och betygen är inknappade. Jag får tid att reflektera över alla kollegor och elever som med ångest, men utan verktyg, sitter och våndas.
Sorgligt – och så onödigt.