Ibland kan man få intrycket att kollegialt lärande är detsamma som facebookgrupper. Många lärare verkar ha mer idéutbyte med nätkollegor än de som jobbar i klassrummet bredvid. Självklart finns det en stor potential för kollegialt lärande via sociala medier, annars hade jag knappast bloggat. Och visst, man väljer inte sina kollegor och alla är kanske inte den man i första hand skulle starta ett idéutbyte med. Men ger du folk tid har alla något att lära andra, det gäller bara att vara nyfiken nog att leta. Avaktivera felfinnaren, aktivera skattsökaren. Hur himla perfekt är du själv när du ser dig i spegeln?

Jag har ofta fascinerats över lärare som är inne på facebooknätverk under håltimmen medan kollegan sitter bredvid. Ska nya tankar och förhållningssätt verkligen leda till att elever får bättre undervisning, krävs lärare som samtalar och gemensamt ändrar såväl tänkande som arbetssätt i en bättre riktning. Då behövs tid och forum för utbyte mellan kollegorna på samma skola – och verktyg som gör utbytet effektivt. Sådana som leder till just att lärare ändrar tankar och handlingar i en gemensamt bättre riktning. Lärandematriser har just denna förmåga, ett pedagogiskt verktyg som kan sätta igång så mycket konstruktivt lärande på en skola, både för lärare och elever.

Men framför allt vill jag här slå ett slag för den fysiska lärarkollegan, hon som bullrar in i arbetslagsrummet, han som sitter kvar över en pappershög när du drar hem, hen som skäller ut elever i klassrummet bredvid. Jag vill slå ett slag för den positiva påverkan vi kan ha på varandra, om vi ger oss tid och rätt förutsättningar.Jag vill tacka alla de människor av kött och blod som rubbat min pedagogiska världsbild och förhoppningsvis gjort mig till en bättre lärare:

Tack Gunilla för att du lärt mig att ta varje tillfälle att berömma elevers prestationer. Det tog många år innan jag insåg att uppmuntran är en mycket effektivare drivkraft än lärarkrav.
Tack Joa för att du öppnade mina ögon för ”pantomimmetoden” – varför använda ord och ljudvolym när du kan visa med händerna?
Tack Bodil för att du fick mig att inse vikten av att låta eleven producera färdiga produkter  att vara stolt över, istället för alla dessa meningslösa skoltexter, stenciler och prov, mat för omättliga papperskorgar.
Tack Sverker för att du lärde mig hur man får folk att tro att de själva kom på något som du just lärt dem.
Tack Lars för att du fick mig att förstå meningen och tjusningen med grammatik genom ditt oförtrutliga arbete med nyanlända svenskar.
Tack tålmodige Mats och Majvi som lärt mig allt om datorer som jag behövt för att kunna genomföra alla galna IT-projekt.
Tack Eva-Lena för din outröttliga entusiasm och nyfikenhet på att undersöka och utforska nya vägar till elevernas hjärnor och hjärtan bland pappkartonger, miniwhiteboards och färgade muggar.
Tack Christine, min älskade fru, som tidigt fick mig att inse att förskolepedagogikens grundbult , konkretisering, är universell. Det handlar om att få elever att förstå, oavsett om det gäller högstadieelever, förskolebarn eller högskolestudenter.
Och tack alla er andra som jag inte kommer att tänka på just denna torsdagkväll vid datorn. Utan er hade jag varit fast i min egen trångsynthet!
Tack!!