I november presenterade jag lärandematriser, kunskapsöversikter och tankar kring elevers lärande i programmet Lärlabbet. Kolla in avsnittet: Lärlabbet 1 november med 10 minuters Eftersnack (bland annat om kunskapsöversikter).
Här nedan ser du mitt kåserande blogginlägg från UR:s hemsida om hur man transporterar en meterlång lärandematris på ett fullpackat tåg mellan Malmö och Stockholm.

MED ROSLINGVÄSKA I MASONIT

Äntrar Stockholmståget i Malmö med en gigantisk lärandematris under armen. Jag har lyckats övertyga Isabella Grybe att få ”göra en Rosling”, ta upp en pappmatris i studion. Blir bra TV. Den ligger instoppad i ett lika gigantiskt matrisfodral (världens första?) av masonit och gaffatejp.
Hans Roslings show på flyktinggalan är på allas läppar, både  i TV:s morgonsoffor och tågkupén. Men få verkar fatta vad Roslings storhet består i: att konkretisera och visualisera kunskap, koppla den till folks vardag. Så som skolan borde vara.

Världsläget blir ytterst konkret när mitt tåg fylls med flyktingar, vägledda av arabisk högtalarröst inför mottagandet i Stockholm. På perrongen möter migrationsverk och tjogtals av poliser och frivilliga. Förnödenheter och utsträckta händer. Välorganiserat. Stolt att vara svensk.

Min ängsliga väntan inför TV-debuten förbyts i uppsluppen stämning bland varma UR-människor och den komplett galne fotografen Erik som tvingar ner mig i spagat, hävdar bestämt att jag är för lång att plåta. OK, jag har svårt att hålla mig innanför ramen ibland. Mellan kabeldragning under kläderna och smink hinner Lotta, Malin och jag med intensiva mikrolärakännavarandradiskussioner. Känns riktigt lovande.

Det blir en rolig, strulig och snackig inspelning. Kablar sprakar, bordet skakar, tidsramar knakar. Många skratt. Inspelningsledningens första instruktion att vi ska samtala, inte bara svara på Bellas frågor, ändras snabbt till: ”Om Bella bryter in i ert samtal måste ni tystna”. Förlåt…

Så är allt över. Redan? Som att titta ner i en tömd chipspåse just som kvällen ska börja. Ännu en ajournerad skoldiskussion. Men alla verkar väldigt nöjda. Min lättnad blandas med viss frustration. Efter ett års bokskrivande är jag van att fila på formuleringar i det oändliga; spetsa till, korta ner, förtydliga. Nu ringer mina halvdana repliker i öronen som tinnitus, omöjliga att ändra.

Tala är flyktigt, skriva är guld.