Jag är inget stort fan av TV3-serier, men Lyxfällan som gått 10 säsonger, ser jag med glädje. Glädje är kanske inte rätt ord, då innehållet är rätt tragiskt och vid en första anblick handlar om förnedrings-TV. Människor som haft noll koll på sin egen ekonomi ”hängs ut” med alla sina tillkortakommanden. Men det finns ingredienser som skiljer serien från andra liknande program. Programledarna visar trots rak och tuff attityd en stor seriositet och empati för deltagarna. Målet är verkligen att hjälpa, inte hänga ut. Och inte bara deltagarna, utan alla tittare i samma situation (och det är enligt statistiken väldigt många).
Det intressantaste är dock enligt mig det pedagogiska angreppssättet. Lyxfällan är ett lysande exempel på vad du kan åstadkomma med hjälp av konkretisering, det är stundtals synligt lärande på hög nivå.

Ett stående inslag är budgettavlan där deltagarna själva får uppskatta sina olika utgiftsposter genom att sätta upp sedlar i olika kolumner. Förutom att de får se vart pengarna försvinner i rent fysiskt form (något helt annat än de livsfarligt osynliga internetbankspengarna), får de själva gissa och därefter veta sanningen. Hypotesbildning och resultat med andra ord.

De medverkande utsätts också på olika sätt för mycket fysiska upplevelser av sina omlevnadskostnader och ”shopping gone bananas”. Varuvagnar fullproppade med månadens skräpmatsinköp eller årets skörd av inkassokrav och påminnelseavgifter i en fingerad presentbox till parets barn. Bryskt, javisst, men oerhört effektivt.

Programledarna ger slutligen mycket konkreta förslag till handlingar som förbättrar deras situation. I form av ett kontrakt får deltagarna skriva under vad de rent konkret ska utföra den närmaste tiden för att vända ett destruktivt beteendemönster.  Iakttagbara handlingar, synligt lärande.

Och det funkar. Varför? Jo, programmet konkretiserar vad slarvig ekonomi innebär i praktiken. De gör det synligt, så att vanliga (=alla) människor förstår. Undanflykter och självbedrägeri fungerar inte längre när verkligheten konkretiseras. Deltagarna får synliga bevis på att de inte haft koll, men får samtidigt hjälp med att inse vad det i praktiken innebär att ”sköta sin ekonomi”.

På exakt samma sätt fungerar iakttagbara kriterier för elever i skolan. Högstadieelever kommer aldrig att förstå vad det innebär att göra jämförelser mellan olika konsumtionsalternativ och föra utvecklade resonemang med relativt god koppling till konsekvenser för privatekonomi (kursplanen i HoK, åk 9). Presentera konkreta kriterier för dessa kunskapskrav i en lärandematris för eleverna, och undervisa utifrån ett par inslag från Lyxfällan, så får förmodligen såväl kronofogden som mobillånsföretagen mindre att göra framöver. Även för gymnasister som snart ska ta hand om sin egen ekonomi borde sådana program som Lyxfällan vara självklara.
Folkbildning  och konkretisering. Det är en bra kombo.