Synligt lärande Del 7 Kunskapssociogram; att synliggöra elevgrupper

Den klassen e som en skogsbrand! När man släckt på ett ställe blossar elden upp bakom ryggen på dej…

Min lärarkompis kom tröttkörd ut från ett dubbelpass med vår klass. Vi hade försökt tydliga rutiner för start och avslut av alla lektioner, olika placeringar i klassrummet, enskilda samtal med elever och föräldrar, you name it. Klassen var en utmaning, inte tu tal om den saken. Här fanns elever med bristande svenska eller förkunskaper som blev oroliga så fort det blev för svårt, elever som hade svårt att acceptera spelregler, stökiga duktiga och osäkra snälla i en salig blandning. Vi hade ännu inte fått nåt grepp om vår nya klass. Hur många olika problem har vi egentligen frågade jag högt för mig själv. Jag tog med den frågan hem och det blev starten till det som kom att bli kunskapssociogram.

För att få syn på alla subgrupper i klassen och sortera bland alla behov satte jag mig ner och gjorde en fyrfältare den där eftermiddagen för tio år sen. Jag anade att det fanns två huvudparametrar: Vilken förståelse eleverna hade, enkelt uttryckt deras kunskapsnivå. Sen fanns deras sociala förmåga att fungera ihop med andra i klassrummet. Jag gjorde ett enkelt koordinatsystem och började placera in eleverna efter hur de funkade på mina lektioner. Jag blev rent paff över det synliga resultatet:Kunskapssociogram
Plötsligt fick jag syn på dem uppe i högra hörnet. Sex elever som inte bara hade bra kunskaper utan var bra samarbetare. Och så de där tre tysta och medelmåttiga eleverna rakt upp i kunskapssociogrammet, som alltid glöms bort i klassrummet. Det fanns egentligen bara var två tuffa elever, som både hade stora brister i förkunskaper och som tog ut det i kaxighet eller aggressivitet.

Den smarta tjejen och killen längst ner till höger i figuren som var så provocerande, tillhör en helt annan grupp. De behöver utmaningar och gränser. De osäkra, tysta längst upp i vänster hörn behöver peppning för att höras och våga ta plats.

Det var ingen ”stökig klass”. Det  var istället en samling undergrupper som var och en behövde specifikt stöd. Men långtifrån samma stöd, tvärtom hade de ofta motsatta behov.  Jag hade plötsligt syn på klassen. Inte på individnivå, inte på klassnivå, utan på elevgruppsnivå. Kunskapssociogrammet synliggjorde klassdynamiken. Genom att bryta ner klassen med hjälp av ett visuellt verktyg, fick jag syn på klassens elevgrupper och deras olika behov av stöd.

Självklart är verkligheten mer komplex än så. Enskilda elever kunde ha ganska olika roller, förkunskaper och beteenden i olika ämnen. Det märkte vi när varje lärare sedan fick fylla i elevernas positioner i kunskapssociogrammet för just sitt ämne. Men det fanns också tydliga mönster – och det var de viktigaste. De mönstren kompletterade vi ibland vid utvecklingssamtal med kunskapssociogram för enskilda ämnen och diskuterade med eleven: Varför funkar det så bra på engelskan? Vad är det som händer på matten, där du ofta blir ofokuserad och stör kompisar? Hur ska du och läraren göra för att det ska bli bättre i just det ämnet? Kunskapssociogrammet blev en del av vårt vardagsarbete i arbetslaget, ett arbetssätt jag tog med mig till nya arbetsplatser.

Det har kommit till mycket nytta genom åren. Senast när vi skulle dela upp två klasser i tregrupper för att bättre kunna tillgodose olika elevers behov. Det var många behov som stod mot varandra, men att nivågruppera var inte på kartan. All forskning visar att det leder till katastrof för de sämre och inte mycket bättre resultat för de duktiga. Nej,det handlar om att med fingerfärdighet kombinera kunskapsmässiga eller sociala dragare, som är stabila oavsett kamraterna runtomkring, med elever som vänder i rätt omgivning. Att skapa grupper där du har rimliga möjligheter att sätta tydliga gränser för oroliga elever, så att du kan ge utrymme för tysta att uppmärksammas. Men vilka är vilka och hur skapar du överblick? Med ett kunskapssociogram får du grepp om två parallellklasser i en enda bild. Utifrån den kan du sen systematiskt pussla ihop bra grupperingar och väga olika alternativ mot varandra.

Gör man detta systematiskt i ett arbetslag blir det inte bara ett verktyg för att skapa studiero och bästa förutsättningar för lärande i klassrummet.  Det är också ett utmärkt verktyg vid utvecklingssamtal för att diskutera elevens utvecklingsbehov – sociala såväl som kunskapsmässiga – både i enskilda ämnen och i skolan som stort.

Pröva själv: två pilar och sen är du igång med att få syn på dina elever!

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s