RU, reciprok undervisning, är en spridd metod för att jobba kring lässtrategier med yngre barn, hämtad från andra sidan Atlanten (RT). Barbro Westlund, vår främste läsförståelseguru har konkretiserat grundstrategierna med figurer som representerar olika sätt att angripa och förstå en text. Läsfixarfigurerna har sedan börjat leva sitt eget liv, liksom arbetet kring lässtrategier ute på Sveriges skolor och banaliserats till ett ”följande av färdiga recept”. Barbro själv är mycket kritisk mot förenklande material som En läsande klass, som falskeligen gör sken av att vila på forskning. Figurer kan funka för yngre barn som metaforer för ett tänkande, men inte mer, menar hon. Jag kan inte annat än att hålla med. Osäkra lärare är alltför benägna att slaviskt följa METODER, istället för att sätta sig in i tankarna och målen bakom och sedan pröva olika/egna sätt att nå dit. För att visa vad jag menar tar vi läsförmågan att kunna sammanfatta.

Figuren som symboliserar denna förmåga är en lassosvingande västernkille vid namn CowboyJim. Det är i och för sig en konkret och rolig bild av att någon som drar ihop och får grepp om något. På svenska nätklipp förklarar käcka lärargossar med lasso och hatt att de minsann sammanfattar texter. Problemet är att klippen stannar vid att Jim läser upp en egen sammanfattning och konstaterar att ”man ska ta ut det viktiga”. Vän av ordning undrar: Det intressanta med en lässtrategi är väl att förklara hur eleven ska lära sig sammanfatta, inte att Jim redan kan det??? CowboyJim vaknade inte plötsligt upp en dag och kunde svinga lasso runt närmaste buffel. Han har tränat timtals sen barnsben och fått konkreta tips hur man får den rätta svungen. Men de små cobojsarna i svenska klassrum får sällan några tips. De sätts i smågrupper med en cowboybild i näven och uppmanas att sammanfatta. Lärarna rekommenderas i handledningar att lägga ”rejält med tid” på att förklara en lässtrategi för barnen, åtminstone 30 minuter. En halvtimme! För en läsförmåga som är kunskapskrav hela vägen upp till gymnasiet och som de kommer att använda varje vecka tills de är 18 år…

Enligt mig är två saker helt nödvändiga innan läraren stegar in i klassrummet och arbetar med en lässtrategi eller läsförmåga. Du måste ha konkretiserat vilka färdigheter en förmåga består av och därefter valt undervisning som får eleverna att behärska dessa färdigheter. För att tala med Johans ord: ”Amöban”sammanfatta måste ”benas ut” till begripliga kriterier. En cowboy måste kunna rida häst, kasta lasso och tvinga ner en buffel för att kunna utföra sitt jobb. Det lär man sig inte samtidigt eller på samma sätt. För att sammanfatta måste eleven i tur och ordning lära sig färdigheter som att välja bort detaljer och irrelevant text, strukturera om texter och uttrycka sig kort. Det lär man sig inte heller samtidigt – eller på samma sätt. Här kommer undervisningssätt som visat sig funka från mellanstadiet upp till gymnasiet.

Att välja bort detaljer och irrelevant text är något mycket mer än att ”ta ut det viktigaste”.  Ett vanligt problem är exempelvis att elever tar med detaljer som ”7309 invånare”(faktatext) eller citerar hela meningar(skönlitterär text). Det är ju viktigt! menar de. Kanske det, men inte relevant – och för detaljerat. Eleven måste lära sig varför något ska väljas ut eller sorteras bort. Tankekartor, där allt centralt placeras mot mitten och detaljer hamnar långt ut är ett bra visuellt verktyg för att visa skillnaden (om läraren behärkar tankekartor vill säga, vilket dessvärre är ovanligt. Mer om det i ett annat inlägg). Gruppdiskussioner är ett annat.
Pröva detta: Läs en gemensam text. Be eleverna sitta 10 minuter enskilt och ta ut de händelser/personer/begrepp/argument i texten som de anser bör vara med i sammanfattningen.
Sitt sedan 10 minuter i grupp och jämför förslaget med två kompisar. Har någon tagit med detaljer som inte platsar längst in på tankekartan? Vad är då mer centralt? Argumentera tills ni kommer överens om gemensamma nyckelord (du som lärare preciserar exakt hur många). Byt till tvärgrupper och gör samma sak ännu en gång, tills ni blir överens (Tvärgrupper är ett bra alternativ till EPA). Läraren cirkulerar som sheriff, manar på de cowboys som rider snett och för hästarna i rätt riktning.

Nästa fas är att strukturera innehållet i sammanfattningen. Vad hör ihop och i vilken ordning ska vi ta det? Det faktum att hela strukturen i ursprungstexten nu är borta, är något som ofta helt förbises av lärare. Eleven måste skapa en ny egen struktur för sammanfattningen. Annars får läraren tillbaka de fullständigt osammanhängande fragment av ursprungstexten som är så vanliga i elevsammanfattningar. Det tränar eleverna i grupp genom att ordna innehållet i en tankekarta och numrera delarna efter noggranna överläggningar: Hur börjar vi, hur slutar vi? Hur hittar vi övergångar mellan olika delar? Detta är att undervisa i sammanfattning, ren och skär lassoträning.

Därefter behöver du undervisa eleverna i aspekten att uttrycka sig kort. Utgå från en långrandig exempelmening på tavlan och be eleverna diskutera hur ni successivt kan korta den, utan att innehållet förvrängs: Från 15 till 10 ord, från 10 till 7. Går det mer? Vilken typ av ord kan vi vara utan och vilka behövs för att innehållet ska förstås? Jag brukar dra liknelsen att långa meningar är som utspädd saft. I en sammanfattning måste alla meningar vara som juicekoncentrat.

Nu är det dags att formulera själva texten. Ut på buffeljakt! Varje grupp sammanfattar boken på en sida. Inte mer, inte mindre. Att skriva för mycket är ajabaja, liksom att missa väsentligheter. Gruppen ger respons på andra gruppers försök, det finns inte ett sätt att sammanfatta en text. När eleverna ger omdömen utifrån lärandematrisen blir de medvetna om de tre viktiga aspekterna Urval, Struktur och Kortfattat språk, samtidigt som andra grupper får input. Klara? Bra, försök nu sammanfatta texten på bara 10 rader! Fungerade det? Kul! Pröva att göra det på fem! Vilket var svårast?
– Skojar du? Det är omöjligt att få ihop det på bara fem rader! utbrister eleverna. Nej, det kräver bara en mer utvecklad förmåga att sammanfatta. Vad som händer är att du gör uppgiften svårare, det jag kallar uppgiftsprogression. Eleven måste bli ännu bättre på att prioritera bort text och uttrycka sig kortare. Ett annat sätt för läraren att visa progression (alltså förklara hur man blir duktigare) i förmågan att sammanfatta, är att be dem göra samma sak fast på egen hand och med nytt innehåll (processprogression). Vid resultatprogression fokuserar läraren istället på den språkliga utformningen; att eleven använder sambandsord och synonymer eller undviker upprepningar.

Det viktiga är att lära elever hur man sammanfattar, inte uppmana dem att göra det! Det räcker inte med att dela ut kort till en grupp mellanstadieelever eller att ta på dig västernkläder. Du måste förklara så eleverna förstår hur CowboyJim verkligen lärde sig att fånga bufflar. Låt dem sen öva på att kasta lasso i klassrummet! Yihaoo!!

Den som vill se hur verkliga transatlantiska lärarproffs jobbar med lässtrategin sammanfattning i klassrummet, kolla på detta klipp. Och om någon undrar vad Barbro tycker:  Jo, hon har gett mig sin uttryckliga välsignelse till inlägget.