Liknelser och analogier; att få syn på verkligheten

Mycket i mitt bloggande handlar om att visualisera och synliggöra lärande. Inte otippat är jag barnsligt förtjust i liknelser och analogier. Liknelser fungerar i alla sammanhang där abstrakta tankar behöver träda fram ur dimmorna och bli tydliga – för elever eller lärare.
Liknelsen nedan totade jag ihop för att överleva en usel föreläsning, ordnad av lärarutbildningen. En sådan föreläsning som mina högstadieelever hade sågat utifrån sin lärandematris: kroppspråk-underkänd, kontakt med publiken-underkänd, strukturerat innehåll-underkänd. Eller med kursplanespråk: undermåligt förberedd muntlig redogörelse med bristande anpassning till syfte och mottagare. Med andra ord Tråååkigt! Nåväl, den fick mig osökt att tänka på sängen och vad som karaktäriserar bra lärare. Här är den:

Bra lärare är som en resårsäng

Bra lärare är som en resårsäng
Mjuk, välkomnande och följsam,
men med stabil och tydlig ram som inte ger vika när eleverna testar
och en djup ämnesbotten som svingar eleven mot allt högre höjder

 

Analogier har delvis ett annat syfte. De funkar väldigt bra för att ifrågasätta det vi oreflekterat tar för givet. Med analogier får du syn på det du inte sett, fast det funnits mitt framför näsan på dig, som vanebeteenden och traditioner som aldrig ifrågasätts på en arbetsplats (”så gör vi här”). Överför allt till ett helt annat sammanhang och plötsligt får du syn på det absurda i handlingsmönstren. Skolan är full av oreflekterad slentrian, eftersom det är en så föränderlig och svårhanterlig arbetsplats med ständigt nya elever och direktiv. Med andra ord mycket tacksam för analogier.
snöslaskI min bok hittar du ett antal sådana. En handlar om skolans långa tradition av att ge feedback till elever efteråt. Betyg efter terminen, poäng efter provet, kommentarer efter skrivuppgiften eller redovisningen. Och sen får eleven nästa uppgift. Totalt meningslöst, enligt all forskning. Om elever ska lära sig något av vår respons, inte bara få reda på hur det gick, måste de få chans att förbättra sin prestation. Responsen måste ges under tiden eleven arbetar och vara framåtriktad mot vad eleven kan förbättra. Låt oss se vad som hänt om besiktningskvinnan på bilprovningen haft samma rutiner:

Bilbesiktningen

– Ja … bilen lämnar ju en del övrigt att önska, sa de på bilbesiktningen där jag stod och väntade med min kaffekopp.
– Jaså, något allvarligt? undrade jag oroligt.
– Två lampor är sönder och bromsarna är utslitna, så de borde bytas.
– Borde? frågade jag osäkert. Innebär det att jag måste laga den och återbesiktiga den?
– Återbesiktiga? Nä, det har vi inte tid till. Sånt lägger vi oss inte i. Vill du laga den, så okej.
– Men … bilbesiktningen kan väl inte bara släppa ut trasiga bilar i trafiken utan att kolla om de blir fixade?
– Det är inte vårt ansvar. Du anar inte hur många bilar jag måste kolla varje dag. Vi har fullt upp med att berätta vad som behöver rättas till, vad du sen gör med din trasiga kärra är din sak. Nästa!

Det blir många trasiga kärror i skolkorridorerna med tiden, så länge eleverna inte ges möjlighet att laga felen och får tid till återbesiktning. Det är ju inte alla förunnat att ha en bilmekaniker till farsa, som fixar bristerna därhemma. Avgörande är med andra ord att du som lärare ser till att eleven får en ärlig chans att bearbeta sin uppgift i skolan och omvandla responsen till förbättrade resultat.
Å du, håll avstånden i vinterhalkan.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s