Äntligen kommer förslagen på bred front om att lärare ska fokusera på att undervisa, på lärandet (se artikel). Självklart inte grundade på en ny insikt om att utveckla skolan, utan framtvingade av lärarbrist. När vakanta lärartjänster inte kan fyllas av nyutexaminerade legitimerade lärare (de kommer för sent och är för få) är lösningen att kringuppgifter utförs av icke-lärarutbildad personal. De är både enklare och billigare att anställa och, vill jag påstå, bättre rustade att utföra dem. Att lärare gör arbetsuppgifter de inte utbildas för, är lika korkat som när civilanställda avskedades inom polisväsendet och tvingade poliser bakom tangentborden för att skriva rapporter – något många är synnerligen dåligt lämpade att göra. Resultat? Ineffektivitet och frustration, såväl inom polisen som skolan. De nya förslagen ser jag ändå som en strimma ljus i tunneln.
Precis som Martin Luther King en gång, har jag en dröm.

Skolstart. Arbetslagsmöten. Scheman ska läggas och synkas, vaktscheman och lunchtider ska jämkas. Elevkort med personuppgifter, matinfo till matsalen om allergiker i klassen ska fyllas i.
In kommer vår professionella skoladministratör:
De e lugnt. Jag har redan lagt ut allas scheman på portalen. Vill ni ha dem parallellagda på papper, så ni enkelt kan hitta tider för samplanering? Jag la ett förslag på vakt- och matsalsschema som ni kan titta på. Elevuppgifterna är överförda från förra året, mejllistor till alla föräldrar ligger i era mejlboxar. Något annat ni behöver hjälp med?

Ja, hur blir det med frånvarokollen i år? Det är svårt att stötta elever som har frånvaro, när vi har felaktiga klasslistor på datorn – och varken verktyg eller tid att kolla eller kommunicera frånvaron med elever och föräldrar.
Vi har förstått att det varit frustrerande, så vi har  anställt en lärarassistent som ringer hem till alla som inte rapporterats frånvarande och mejlar närvarorapporter varje vecka till alla mentorer, så ni kan följa upp det med era mentorselever och föräldrar. De e lugnt.

På rasten stönar kollegan till. Återigen ett hätskt mejl från en förälder som har bergsäkra åsikter om bedömningar, betyg, undervisning, schema. Han skakar förtvivlat på huvudet: Skomakare bli vid din läst…
Problem med föräldrar? undrar rektorn som kommer förbi. Det är lugnt, vidarebefordra bara mejlen till mej, så ska jag reda ut det. Sånt ska inte ni behöva ta, jag litar på min personal. Ni ska fokusera på att undervisa, inte bemöta irrelevanta påhopp.

Själv sitter jag vid datorn med 9 pedagogiska kartläggnngar att skriva och 2 ADHD-utredningar som aldrig blir klara. Och hur blir det med datorn till min dyslektiker? Mejlboxen plingar till. Det är från specialpedagogen.
De e lugnt, skriver han. Jag sammanställer dina kartläggningar bara du skickar underlaget till mig. Jag har snackat med kuratorn så psykologen påskyndar utredningarna. Dina elever måste ju få det stöd de så innerligt behöver innan terminen är slut, eller hur? Och så sticker jag upp till IT-teknikern och installerar dyslexiprogrammen i eftermiddag. OK?

Lunchrast. Jag skyndar till datorvagnarna för att förbereda eftermiddagens infosöklektion. Fyra laptops är oladdade, tre vägrar starta. Lektionen kraschlandar på startbanan. IT-teknikern dyker upp.
De e lugnt, säger hon. Jag laddar upp dem och fixar inloggningen. Jag ordnar tekniken, så kan du fokusera på att förbereda bra undervisning. Det är ju det ni är proffs på, inte datorer.

Sista lektionen avslutad, dags att förbereda ämnesnätverket. Jag harmejlat alla om tid och plats, riggat laptop med projektor och kopierat upp materialet. 15 minuter att hinna till närbutiken och handla fika, sätta på te och kaffe. Och sen få undan allt efteråt, det blir som vanligt en sen obetald extratimme i vintermörkret.
De e lugnt, säger skolvärden. Jag fixar fikan och disken tar jag i morgon bitti. Se du till att förbereda ämnesträffen ordentligt istället. Dessutom vet jag hur man sätter på diskmaskinen …

Innan jag åker hem tänker jag på eleven som dras till kriminella gäng på fritiden, jag har sett hans smygrökning och ströfrånvaro. Jag har förgäves försökt nå honom och hans föräldrar. Jag vill hjälpa, men jag har varken verktyg, kunskap eller tid. Kanske inte ens befogenhet. Då stöter jag ihop med socialpedagogen som är på väg till fritidsgården.
De e lugnt, säger han. Jag träffar honom ofta kvällstid. Jag följer med honom hem nu i veckan och tar ett snack med föräldrarna, när jag hört efter med kvarterspolisen. Sen återkopplar jag till dig och elevhälsoteamet. Blir det bra?

Dagen därpå är det planering hela förmiddagen. Jag går lugnt in i arbetslagsrummet och samplanerar nästa veckas undervisning med mina kollegor utifrån lärandematriserna vi skapat och för in veckans elevresultat i mina kunskapsöversikter. Innan eftermiddagens lektioner går jag ut på rastvakt och har några spontana elevsamtal om MFF-segrar och youtubeklipp,  om föräldrar som sviker och kaniner som dött. Relationskapital med ungarna att ta av när de behöver tillsägelser eller krav. De e lugnt.

Detta är inget drömmeri. Jag har upplevt varenda händelse själv – men som minnesvärda ljusglimtar, undantag, utspridda under 27 års lärargärning. Drömmen är att uppleva det på alla skolor, hela tiden, varje termin.
Som en medveten strategi, född ur insikten att lärarens undervisning är skolans hjärta.
Allt annat är bara medel för att underlätta.
I have a dream.

PS. ”De e lugnt” är min tonåriga sons favorituttryck.
Han har en förmåga att säga det så man tror det.