Ständigt passerar jag klassrum, såväl på högskola som lågstadium, där lärare ritat tankekartor på tavlan. Allt som oftast ser de ut i stil med detta:

Varje gång blir jag lika sorgsen och förvånad över att det fortfarande ser ut så, 40 år efter att tankekartan lanserades som ett effektivt sätt för att strukturera och lära in kunskap, minnas och bli kreativ.  Mina elever, som regelbundet skapar tankekartor skulle sucka, de kallar en sådan tankekarta för ”tankebuske”. Jag ska förklara varför. Men först behövs lite tankekartsteori och en liknelse.

Skrivkonsten är det mest magiska exemplet på att göra tänkande synligt. Därför är också elevens skrivande det viktigaste redskapet för oss lärare att få syn på elevers tänkande. Men skrivande i den form vi vanligtvis tänker oss  – meningar som fyller sidor från kant till kant uppifrån och ner, är bara anpassat för en typ av tänkande, nämligen kronologiskt berättande, kopplat till det episodiska minnet. Hjärnforskningen  har fastlagt att hjärnans tänkande inte är linjärt. Hjärnimpulser sprids via synapser åt alla håll och är grunden för associationer och människans förmåga att koppla ihop olika minnen och kunskaper till ny kunskap – till tänkande och lärande. Tänkande och minne sker inte från en marginal till en annan eller rad för rad, som elever traditionellt fått lära sig att anteckna.

Forskaren Joseph D. Novak och Tony Buzan drog tidigt konsekvenserna av forskningsrönen och utvecklade tankekartor, som utgår från hur hjärnan verkligen arbetar – inifrån och ut. Begrepp förgrenas utåt via associerade begrepp och bilder till alltmer perifera detaljer och underkategorier. Hjärnforskning har också visat att vi främst tänker i bilder och begrepp, inte i grammatiska meningar. Tankekartan är i sig en bild över ett tankeområde som byggs upp av nyckelord och symboler.

Att skolan obekymrat från högskola ner till lågstadium fortfarande låter elever arbeta med traditionella anteckningar talar mot forskning och bättre vetande. Läroplanen slår fast att eleverna genom undervisningen ska ges möjlighet att utveckla språket för att tänka, kommunicera och lära och ska enligt kursplanen i svenska lära sig tankekartor. Men förståelsen bland lärare och elever hur man använder tankekartor för lärande och tänkande är tyvärr mycket liten i svensk skola.

Så till liknelsen: För elever brukar jag förklara tankekarta som ett träd sett uppifrån (helikopterperspektiv). Från en stam i mitten går huvudgrenar med mindre kvistar längre ut. Stammen är begreppet, grenarna representerar huvuddelarna och kvistar mindre detaljer (se bilden här nedanför). Löv växer ut på tankekartsträdet när du berättar innehållet i kartan för någon. En bra tankekarta har 3-6 stabila huvudgrenar där du kan klättra upp och få översikt över grenverket (begreppets/ämnesområdets över- och underkategorier). Den misslyckade tankekartan ovan är en tankebuske: Inga grenar att klättra upp i, du får ögonen fulla av spretiga småkvistar och ingen överblick. Det är bara gammeldags anteckningar, fast gjorda i cirkel istället för i punktform. Det synliggör inget tänkande, utan är bara rörigt. Så ser tyvärr merparten av lärares tankekartor ut.
För att du ska förstå skillnaden har jag gjort om tankebusken om energislag i början av inlägget till en verklig tankekarta. Informationsvärdet och användningsmöjligheterna blir oändligt större:
Tankekartan beskriver först och främst samband, den kanske viktigaste förmågan elever har att lära och en grund för att resonera och utreda. Allt som hör ihop placeras på samma gren; förnybara energikällor för sig, fossila för sig osv.
Tankekartor visar dessutom över- och underkategorisering: Grenarna i centrum är huvudtyperna av energi (här inte namngett, för att eleven själv ska tänka ut det). Längst ut finns detaljer, som oljans underkategorier (bensin, naturgas, fotogen). Tankekartan synliggör alltså direkt både samband och över/underkategorisering, något som helt går förlorat i en tankebuske som bara är ett tankeflöde utan sammanhang. Här görs det ännu tydligare med färger, som symboliserar olika kategorier. Med pilar kan du även visa motsatser och orsakssamband.

I tankekartan kan du kontinuerligt fylla på med nya begrepp under lämplig kategori (gren/kvist), vilket är omöjligt med sedvanliga anteckningar.  Det är extra praktiskt när du ska sammanställa fakta från många källor, anteckna vid föreläsning, spåna kreativa idéer eller träna elever i att kategorisera.
Tankekarta är ett fantastiskt redskap för att skapa struktur över tankar och fakta inför textskrivande eller presentationer. När du ordnat upp alla tankar är du dessutom fri att börja var som helst och kan ordna grenarna valfritt, till skillnad från punktlistor. Där styr ordningen som du råkade punkta upp idéerna i även ordningen du presenterar dem i, vilket är två helt skilda saker. Med tankekarta separerar du dessa två processer.
Tankekartan är också ett oslagbart verktyg för att skapa överblick inför ett arbetsområde (både för lärare och elev), synliggöra elevers samlade förförståelse eller som stöd för minnet inför större prov.

I nästa blogginlägg ska jag visa hur du kan introducera tankekartor i klassrummet. Jag ger en mängd exempel på när och hur du kan använda dem, kopplat till vanliga förmågor i kursplanerna och återkommande undervisningsmoment. Bästa sättet är att bara sätta igång och pröva själv, det är då du fattar galoppen. Kanske en tankekarta över det här blogginlägget?