Osynlig sjukling meddelar: Bloggtema om synliggörande på väg!

Publicerat den februari 7, 2016 av johanlarande

Den senaste veckan har jag verkligen inte synliggjort något lärande. Jag har varken synts till på bloggen eller på jobbet. Anledning: 8 dagar i sängen med flunsa.

Fast det var ingen riktig hårddängare, jag har varit frisk nog i skallen att kunna plöja lite böcker. Jag fick exempelvis äntligen tid att läsa Barbro Westlunds senaste bok, Aktiv LäsKraft, mellanstadiet. Extra spännande då hon skickat den till mig, och jag plötsligt blivit mellanstadielärare för hela slanten på sistone. Oj, så mycket matnyttigt!

Barbrobok

Väl värda att läsa, även för fullt friska personer

Jag återkommer om boken framöver, men två saker uppfattar jag som centrala:
Det är nödvändigt för oss lärare att bryta ner begreppet läsförståelse i en mängd olika aspekter, så att vi kan fundera ut effektiv undervisning kring var och en av dem. Obearbetad tyst läsning av eget valda böcker varvad med högläsning i klass är förödande för elevers läsutveckling, något både jag och de flesta andra lärare pysslat med alltför länge.
Men lika viktigt är att inte enskilda moment drillas i fristående övningar utan sammanhang och helhet, att vi inte hamnar i 70-talets Falkenland-träsk (för oss som nu utsattes för det materialet). Material som En Läsande Klass riskerar att göra just detta: Fröken, varför läser vi mellan raderna nu , vi jobbar ju med Spågumman den här veckan? (se bl a s.163 och 165 i boken). Barbro uttryckte det själv träffande till mig:
”För en bra lärare är materialet onödigt, för en osäker lärare är detta rena katastrofen”

Alltså samma gamla fälla: Att följa METODEN eller VERKTYGET, utan att sätta sig in i teorierna bakom eller ha perspektiv på helheten i ett ämnesområde. När det gäller läsning får aldrig drillning av enskilda aspekter göras på bekostnad av att texter blir lösryckta och utan mening för eleven, att textens syfte och innehåll går förlorat.  I antologisamlingar som ELK, där korta avsnitt ur olika böcker ofta staplas på varandra, är detta just vad som händer.
Samma sak med lärandematriser: Om du inte använder dem med tanke och omdöme i klassrummet, mister de mycket av sin funktion. Pedagogiska verktyg och metoder blir aldrig bättre än sina utövare.

Förutom Barbros bok har jag plöjt bakgrundslitteratur till min nya bok, som kommer ut efter sommaren på Gothia. Konkretisera lärandet; att formulera iakttagbara mål i skolan är arbetsnamnet. Det är tänkt att bli en katekes för vår gemensamma Bibel Lgr11/Lgy 11. Hur bryter vi ner alla olika förmågor i läroplanerna till begripliga handlingar, så elever kan öva dem och själva få syn på dem i klassrummet? Hur formulerar vi mål för den enskilda skolan som verkligen skapar förändring? Mer om det framöver!

influensaSynliggörande av en influensa.

I veckan drar jag igång en  serie blogginlägg kring temat Synliggör lärande. Först vill jag råda bot på missuppfattningar och okunskap om tankekartor, sedan följer iakttagbara mål, transparent bedömning och modellering, programmet Lyxfällan, Venndiagram, orsaksmodeller, Roslinganalyser och en massa annat.  Läs mitt inlägg om mini-whiteboard i januari som en aperetif, så återkommer jag snart!

Med detta anser jag att min blogg är igång på allvar. Nu får nyårsraketerna som prytt bloggens kanter snart fortsätta ut mot mål i världsrymden och lämna plats för något nytt!

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

I have a dream

Publicerat den januari 24, 2016 av johanlarande

Äntligen kommer förslagen på bred front om att lärare ska fokusera på att undervisa, på lärandet (se artikel). Självklart inte grundade på en ny insikt om att utveckla skolan, utan framtvingade av lärarbrist. När vakanta lärartjänster inte kan fyllas av nyutexaminerade legitimerade lärare (de kommer för sent och är för få) är lösningen att kringuppgifter utförs av icke-lärarutbildad personal. De är både enklare och billigare att anställa och, vill jag påstå, bättre rustade att utföra dem. Att lärare gör arbetsuppgifter de inte utbildas för, är lika korkat som när civilanställda avskedades inom polisväsendet och tvingade poliser bakom tangentborden för att skriva rapporter – något många är synnerligen dåligt lämpade att göra. Resultat? Ineffektivitet och frustration, såväl inom polisen som skolan. De nya förslagen ser jag ändå som en strimma ljus i tunneln.
Precis som Martin Luther King en gång, har jag en dröm.

Martin Luther King 1

Skolstart. Arbetslagsmöten. Scheman ska läggas och synkas, vaktscheman och lunchtider ska jämkas. Elevkort med personuppgifter, matinfo till matsalen om allergiker i klassen ska fyllas i.
In kommer vår professionella skoladministratör:
De e lugnt. Jag har redan lagt ut allas scheman på portalen. Vill ni ha dem parallellagda på papper, så ni enkelt kan hitta tider för samplanering? Jag la ett förslag på vakt- och matsalsschema som ni kan titta på. Elevuppgifterna är överförda från förra året, mejllistor till alla föräldrar ligger i era mejlboxar. Något annat ni behöver hjälp med?

Ja, hur blir det med frånvarokollen i år? Det är svårt att stötta elever som har frånvaro, när vi har felaktiga klasslistor på datorn – och varken verktyg eller tid att kolla eller kommunicera frånvaron med elever och föräldrar.
Vi har förstått att det varit frustrerande, så vi har  anställt en lärarassistent som ringer hem till alla som inte rapporterats frånvarande och mejlar närvarorapporter varje vecka till alla mentorer, så ni kan följa upp det med era mentorselever och föräldrar. De e lugnt.

På rasten stönar kollegan till. Återigen ett hätskt mejl från en förälder som har bergsäkra åsikter om bedömningar, betyg, undervisning, schema. Han skakar förtvivlat på huvudet: Skomakare bli vid din läst…
Problem med föräldrar? undrar rektorn som kommer förbi. Det är lugnt, vidarebefordra bara mejlen till mej, så ska jag reda ut det. Sånt ska inte ni behöva ta, jag litar på min personal. Ni ska fokusera på att undervisa, inte bemöta irrelevanta påhopp.

Själv sitter jag vid datorn med 9 pedagogiska kartläggnngar att skriva och 2 ADHD-utredningar som aldrig blir klara. Och hur blir det med datorn till min dyslektiker? Mejlboxen plingar till. Det är från specialpedagogen.
De e lugnt, skriver han. Jag sammanställer dina kartläggningar bara du skickar underlaget till mig. Jag har snackat med kuratorn så psykologen påskyndar utredningarna. Dina elever måste ju få det stöd de så innerligt behöver innan terminen är slut, eller hur? Och så sticker jag upp till IT-teknikern och installerar dyslexiprogrammen i eftermiddag. OK?

Lunchrast. Jag skyndar till datorvagnarna för att förbereda eftermiddagens infosöklektion. Fyra laptops är oladdade, tre vägrar starta. Lektionen kraschlandar på startbanan. IT-teknikern dyker upp.
De e lugnt, säger hon. Jag laddar upp dem och fixar inloggningen. Jag ordnar tekniken, så kan du fokusera på att förbereda bra undervisning. Det är ju det ni är proffs på, inte datorer.

Sista lektionen avslutad, dags att förbereda ämnesnätverket. Jag harmejlat alla om tid och plats, riggat laptop med projektor och kopierat upp materialet. 15 minuter att hinna till närbutiken och handla fika, sätta på te och kaffe. Och sen få undan allt efteråt, det blir som vanligt en sen obetald extratimme i vintermörkret.
De e lugnt, säger skolvärden. Jag fixar fikan och disken tar jag i morgon bitti. Se du till att förbereda ämnesträffen ordentligt istället. Dessutom vet jag hur man sätter på diskmaskinen …

Innan jag åker hem tänker jag på eleven som dras till kriminella gäng på fritiden, jag har sett hans smygrökning och ströfrånvaro. Jag har förgäves försökt nå honom och hans föräldrar. Jag vill hjälpa, men jag har varken verktyg, kunskap eller tid. Kanske inte ens befogenhet. Då stöter jag ihop med socialpedagogen som är på väg till fritidsgården.
De e lugnt, säger han. Jag träffar honom ofta kvällstid. Jag följer med honom hem nu i veckan och tar ett snack med föräldrarna, när jag hört efter med kvarterspolisen. Sen återkopplar jag till dig och elevhälsoteamet. Blir det bra?

Dagen därpå är det planering hela förmiddagen. Jag går lugnt in i arbetslagsrummet och samplanerar nästa veckas undervisning med mina kollegor utifrån lärandematriserna vi skapat och för in veckans elevresultat i mina kunskapsöversikter. Innan eftermiddagens lektioner går jag ut på rastvakt och har några spontana elevsamtal om MFF-segrar och youtubeklipp,  om föräldrar som sviker och kaniner som dött. Relationskapital med ungarna att ta av när de behöver tillsägelser eller krav. De e lugnt.

Martin Luther King 2Detta är inget drömmeri. Jag har upplevt varenda händelse själv – men som minnesvärda ljusglimtar, undantag, utspridda under 27 års lärargärning. Drömmen är att uppleva det på alla skolor, hela tiden, varje termin.
Som en medveten strategi, född ur insikten att lärarens undervisning är skolans hjärta.
Allt annat är bara medel för att underlätta.
I have a dream.

PS. ”De e lugnt” är min tonåriga sons favorituttryck.
Han har en förmåga att säga det så man tror det.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Liknelser och analogier; att få syn på verkligheten

Publicerat den januari 20, 2016 av johanlarande

Mycket i mitt bloggande handlar om att visualisera och synliggöra lärande. Inte otippat är jag barnsligt förtjust i liknelser och analogier. Liknelser fungerar i alla sammanhang där abstrakta tankar behöver träda fram ur dimmorna och bli tydliga – för elever eller lärare.
Liknelsen nedan totade jag ihop för att överleva en usel föreläsning, ordnad av lärarutbildningen. En sådan föreläsning som mina högstadieelever hade sågat utifrån sin lärandematris: kroppspråk-underkänd, kontakt med publiken-underkänd, strukturerat innehåll-underkänd. Eller med kursplanespråk: undermåligt förberedd muntlig redogörelse med bristande anpassning till syfte och mottagare. Med andra ord Tråååkigt! Nåväl, den fick mig osökt att tänka på sängen och vad som karaktäriserar bra lärare. Här är den:

Bra lärare är som en resårsäng

Bra lärare är som en resårsäng
Mjuk, välkomnande och följsam,
men med stabil och tydlig ram som inte ger vika när eleverna testar
och en djup ämnesbotten som svingar eleven mot allt högre höjder

 

Analogier har delvis ett annat syfte. De funkar väldigt bra för att ifrågasätta det vi oreflekterat tar för givet. Med analogier får du syn på det du inte sett, fast det funnits mitt framför näsan på dig, som vanebeteenden och traditioner som aldrig ifrågasätts på en arbetsplats (”så gör vi här”). Överför allt till ett helt annat sammanhang och plötsligt får du syn på det absurda i handlingsmönstren. Skolan är full av oreflekterad slentrian, eftersom det är en så föränderlig och svårhanterlig arbetsplats med ständigt nya elever och direktiv. Med andra ord mycket tacksam för analogier.
snöslaskI min bok hittar du ett antal sådana. En handlar om skolans långa tradition av att ge feedback till elever efteråt. Betyg efter terminen, poäng efter provet, kommentarer efter skrivuppgiften eller redovisningen. Och sen får eleven nästa uppgift. Totalt meningslöst, enligt all forskning. Om elever ska lära sig något av vår respons, inte bara få reda på hur det gick, måste de få chans att förbättra sin prestation. Responsen måste ges under tiden eleven arbetar och vara framåtriktad mot vad eleven kan förbättra. Låt oss se vad som hänt om besiktningskvinnan på bilprovningen haft samma rutiner:

Bilbesiktningen

– Ja … bilen lämnar ju en del övrigt att önska, sa de på bilbesiktningen där jag stod och väntade med min kaffekopp.
– Jaså, något allvarligt? undrade jag oroligt.
– Två lampor är sönder och bromsarna är utslitna, så de borde bytas.
– Borde? frågade jag osäkert. Innebär det att jag måste laga den och återbesiktiga den?
– Återbesiktiga? Nä, det har vi inte tid till. Sånt lägger vi oss inte i. Vill du laga den, så okej.
– Men … bilbesiktningen kan väl inte bara släppa ut trasiga bilar i trafiken utan att kolla om de blir fixade?
– Det är inte vårt ansvar. Du anar inte hur många bilar jag måste kolla varje dag. Vi har fullt upp med att berätta vad som behöver rättas till, vad du sen gör med din trasiga kärra är din sak. Nästa!

Det blir många trasiga kärror i skolkorridorerna med tiden, så länge eleverna inte ges möjlighet att laga felen och får tid till återbesiktning. Det är ju inte alla förunnat att ha en bilmekaniker till farsa, som fixar bristerna därhemma. Avgörande är med andra ord att du som lärare ser till att eleven får en ärlig chans att bearbeta sin uppgift i skolan och omvandla responsen till förbättrade resultat.
Å du, håll avstånden i vinterhalkan.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Äntligen har jag fått syn på hur mina elever tänker!

Publicerat den januari 17, 2016 av johanlarande

Vill du få syn på alla dina elevers förståelse på tre sekunder och samtidigt ge dem en ny syn på kunskap? Då är det dags att köpa in en klassuppsättning med miniwhiteboards. Visst hade jag nyfiket lyssnat på min kollegas lovsång över miniwhiteboards och till och med kollat in hur hon arbetade. Men först nu när jag själv prövat en termin, inser jag de oändliga möjligheter som öppnar sig i. Att det ska ta 25 år innan man fattar hur man ska få syn på hur elever tänker!

Principen är enkel. Varje elev sitter med en A4-whiteboard, tuschpenna och trasa. Du ställer en fråga eller ger en uppgift, ber sen alla skriva och på en given signal visa sitt svar. Effekten av att få syn på 25 elevers förståelse och tankar på samma gång slår rent fysiskt mot dig som lärare. whiteboardDagens hitech-erbjudande: 30 miniwhiteboards, pennor och trasor

Uttrycket att ”synliggöra elevers kunskap” kan inte bli mer konkret än så här. Få syn på deras förförståelse i början av lektionen! Få syn kontinuerligt under lektionen på om de förstått, så  får du som lärare samtidigt respons på om din undervisning fungerar! Enligt Hattie (och mig) är just det den viktigaste typen av respons. Du kan använda whiteboards i alla möjliga ämnesområden och arbetssätten kan varieras i det oändliga. Låt mig ge några exempel.
Klassen tränar stavning. Alla skriver ner och visar sina förslag. Har de flesta stavat korrekt, be dem jämföra med närmaste kompis och ändra tills de har samma svar. Utan något facit eller ett ljud från läraren har plötsligt alla rätt. Finns det många olika svar, be dem visa sina whiteboards för alla i klassen (vid U-formation är det enkelt, be annars de främre bänkraderna visa bakåt). Snabbt tolkar eleverna vad som verkar vara ett rimligt svar och snart står ordet rättstavat hos alla. Kompisar blir på ett mycket handgripligt sätt en kunskapskälla och hjälp, inte konkurrenter som håller för handen. En ny syn på kunskap kommer sakta att gro in i elevernas medvetande.
Vill du istället snabbt spåna förkunskaper kring ett begrepp eller ämnesområde, så be dem skriva tre saker som de sedan alla håller upp för varandra. Låt dem gruppvis eller gemensamt samla alla idéerna i en tankekarta på papper eller tavla. Är du mattelärare är baksidan av whiteboarden rutad.
Det mest omvälvande var när jag började ställa frågor kring målen och instruktionerna för lektionen som jag noga formulerat på tavlan. I min enfald trodde jag att jag varit tydlig. Icke! Det var uppenbart att mina nya elever var skolade i lärarfrågor som: Har alla förstått? Jaa… Inga frågor? Nä… Känns det igen? Varför ställer vi sådana frågor överhuvudtaget? Vilka svar förväntar vi oss? Vill vi veta sanningen? Med whiteboard och raka frågor kring dina egna instruktioner slår sanningen mot dig med brutal kraft. Hälften av eleverna hade inte förstått. Till att börja med. Och här kommer det magiska: Med hjälp av vakna elevers svar på whiteboards gick förståelsen snabbt upp i 100 % – utan att jag behövde tjata om instruktionen. De förklarade för varandra tills alla fattade. Elevaktivitet istället för lärartjat.  Normalt hade jag satt igång arbetspasset och förvånats och frustrerats under lektionens gång över att eleverna ständigt frågade vad de skulle göra. Igenkänningsfaktor? Hur ofta missbedömer vi lärare inte elevernas (för)förståelse för att vi inte haft enkla och effektiva verktyg för att få syn på den? Verktyget finns. Det heter miniwhiteboard.

Whiteboarden ger också fantastiska möjligheter till metakognitivt tänkande och att blixtsnabbt byta mellan enskilt, parvis och kollektivt lärande (EPA). Min kollega har drivit whiteboards till ekvilibrism när det gäller NO-hypoteser och mattelösningar. Hon börjar med en mattekluring eller en fråga som: I vilken av dessa situationer uppstår mest friktion? Eleverna jämför sina svar parvis, de par som tänkt olika får resonera om varför och övertyga varandra tills de har ett gemensamt svar. Par med samma svar och som är säkra på att det är rätt, får istället pröva utmanande ”metasamtal”: Hur tror ni elever har tänkt som svarat på andra sätt? Hur ska ni förklara för dem hur ni tänkt? Vad är själva klurigheten i uppgiften? Ta sedan upp diskussionen till helklassnivå. Snacka om kvalitet i lärandet! Förutsättningen? Drivkraften? Att de äntligen fått syn på kamraternas tankar.

WhiteboardJust det faktum att alla dras med i lärandet är kanske det allra häftigaste. Jag har svårt att föreställa mig ett pedagogiskt verktyg som lika snabbt och enkelt får igång ett ”kunskapande” (gillar det ordet!) där alla elever är aktiva. Kompisarnas lärande är så fysiskt påtagligt med pennor, viftande whiteboards och nya utmaningar från läraren att ingen kan värja sig. Den som inte är med känner sig utanför, utanför lärandet! Just sådant positivt grupptryck behövs i skolan. Som du redan förstått är det inga stora problem att få med eleverna. Ska vi ha whiteboards idag? är en vanlig kommentar i ledet in till klassrummet.

Jämförelsen med alternativa sätt att få syn på elevers (för)förståelse är slående:
Exit tickets visar elevens förståelse först  efter lektionen och ger läraren efterarbete. Whiteboards kan på ett ögonblick visa varje elevs förståelse samtidigt, när som helst under lektionen. Det vill säga, medan du ännu kan dra nytta av elevresponsen.
Mentometrar på mobiler och andra fantasifulla appar kan förvisso också snabbt ge läraren en sammanställning på detta, men skapar inget lärande hos eleverna, eftersom ingen får syn på kamraternas tankar. Det blir kunskapskontroll, ren respons till läraren. Med whiteboards kan eleverna dessutom utnyttja kompisarnas kunskaper och idéer som lärresurser. Det leder i sin tur till intensiva diskussioner där eleverna utan att tänka på det använder viktiga begrepp för att reda ut rimlighet och relationer mellan olika svar. Att på detta sätt verkligen pröva begrepp är avgörande för elevers begreppsutveckling.
Handuppräckning visar ingen elevförståelse, utan bara vilja att svara, oavsett om de förstår eller inte. Samma gäller de som inte räckt upp handen, de visar bara ovilja att svara. Whiteboards gör alla hela tiden aktiva och ger verklig koll på varje elevs förståelse. Visst kan du använda surfplatta istället för whiteboard, men de är svåra att läsa från. Dessutom har all teknik en förmåga att distrahera och ställa till med lika många problem som den löser. Det är lätt ironiskt att behöva gå tillbaka till griffeltavlornas efterföljare, för att hitta lösningen till det moderna lärandet. Tillbaka till framtiden.

Självklart kan även whiteboards skapa kaos. Undvik det med genomtänkta arbetssätt och rutiner: Ha all materiel väl samlad (se bild) och lätt tillgänglig. Du ska kunna använda den spontant. Hitta rutiner för att få ut allt materiel på borden på en halvminut och träna  eleverna i detta tills det sitter. Gör klart att whiteboards är materiel för lärande, inte en kladdtavla. Plocka grejorna från den som kladdar, ofta räcker det att göra det en gång.
Skriv stort och tydligt, eleven skriver alltid för att det ska läsas av kompisar på avstånd. Dina instruktioner är avgörande för resultatet: Låt alla visa samtidigt och ge inte för mycket tid. Om du låter dem visa när de ”är klara” kommer långsamma elever fokusera mer på vad kompisar skrivit än på vad de själva tror/tycker. Likadant om du ger för mycket tid. Ha så högt tempo att de inte hinner bry sig om kompisars svar. Det gör inget om man inte alltid hinner skriva klart.

Vad kostar då allt detta? 30 miniwhiteboards, pennor och trasor för under 400 spänn. Själva whiteboarden kostar 10 kronor styck i 30-pack. Köp ICA:s färgglada mikrofibertrasor och klipp dem i 4 delar, plus ett 100-pack pennor på Lyreco (under kronan styck!). Det blev ett klass-kit åt varje klass på vår skola till värdet av en dator.
Allt handlar om prioriteringar …

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Hur lärde sig CowboyJim att kasta lasso?

Publicerat den januari 9, 2016 av johanlarande

RU, reciprok undervisning, är en spridd metod för att jobba kring lässtrategier med yngre barn, hämtad från andra sidan Atlanten (RT). Barbro Westlund, vår främste läsförståelseguru har konkretiserat grundstrategierna med figurer som representerar olika sätt att angripa och förstå en text. Läsfixarfigurerna har sedan börjat leva sitt eget liv, liksom arbetet kring lässtrategier ute på Sveriges skolor och banaliserats till ett ”följande av färdiga recept”. Barbro själv är mycket kritisk mot förenklande material som En läsande klass, som falskeligen gör sken av att vila på forskning. Figurer kan funka för yngre barn som metaforer för ett tänkande, men inte mer, menar hon. Jag kan inte annat än att hålla med. Osäkra lärare är alltför benägna att slaviskt följa METODER, istället för att sätta sig in i tankarna och målen bakom och sedan pröva olika/egna sätt att nå dit. För att visa vad jag menar tar vi läsförmågan att kunna sammanfatta.

cowboy Jim
Figuren som symboliserar denna förmåga är en lassosvingande västernkille vid namn CowboyJim. Det är i och för sig en konkret och rolig bild av att någon som drar ihop och får grepp om något. På svenska nätklipp förklarar käcka lärargossar med lasso och hatt att de minsann sammanfattar texter. Problemet är att klippen stannar vid att Jim läser upp en egen sammanfattning och konstaterar att ”man ska ta ut det viktiga”. Vän av ordning undrar: Det intressanta med en lässtrategi är väl att förklara hur eleven ska lära sig sammanfatta, inte att Jim redan kan det??? CowboyJim vaknade inte plötsligt upp en dag och kunde svinga lasso runt närmaste buffel. Han har tränat timtals sen barnsben och fått konkreta tips hur man får den rätta svungen. Men de små cobojsarna i svenska klassrum får sällan några tips. De sätts i smågrupper med en cowboybild i näven och uppmanas att sammanfatta. Lärarna rekommenderas i handledningar att lägga ”rejält med tid” på att förklara en lässtrategi för barnen, åtminstone 30 minuter. En halvtimme! För en läsförmåga som är kunskapskrav hela vägen upp till gymnasiet och som de kommer att använda varje vecka tills de är 18 år…

Enligt mig är två saker helt nödvändiga innan läraren stegar in i klassrummet och arbetar med en lässtrategi eller läsförmåga. Du måste ha konkretiserat vilka färdigheter en förmåga består av och därefter valt undervisning som får eleverna att behärska dessa färdigheter. För att tala med Johans ord: ”Amöban”sammanfatta måste ”benas ut” till begripliga kriterier. En cowboy måste kunna rida häst, kasta lasso och tvinga ner en buffel för att kunna utföra sitt jobb. Det lär man sig inte samtidigt eller på samma sätt. För att sammanfatta måste eleven i tur och ordning lära sig färdigheter som att välja bort detaljer och irrelevant text, strukturera om texter och uttrycka sig kort. Det lär man sig inte heller samtidigt – eller på samma sätt. Här kommer undervisningssätt som visat sig funka från mellanstadiet upp till gymnasiet.

Att välja bort detaljer och irrelevant text är något mycket mer än att ”ta ut det viktigaste”.  Ett vanligt problem är exempelvis att elever tar med detaljer som ”7309 invånare”(faktatext) eller citerar hela meningar(skönlitterär text). Det är ju viktigt! menar de. Kanske det, men inte relevant – och för detaljerat. Eleven måste lära sig varför något ska väljas ut eller sorteras bort. Tankekartor, där allt centralt placeras mot mitten och detaljer hamnar långt ut är ett bra visuellt verktyg för att visa skillnaden (om läraren behärkar tankekartor vill säga, vilket dessvärre är ovanligt. Mer om det i ett annat inlägg). Gruppdiskussioner är ett annat.
Pröva detta: Läs en gemensam text. Be eleverna sitta 10 minuter enskilt och ta ut de händelser/personer/begrepp/argument i texten som de anser bör vara med i sammanfattningen.
Sitt sedan 10 minuter i grupp och jämför förslaget med två kompisar. Har någon tagit med detaljer som inte platsar längst in på tankekartan? Vad är då mer centralt? Argumentera tills ni kommer överens om gemensamma nyckelord (du som lärare preciserar exakt hur många). Byt till tvärgrupper och gör samma sak ännu en gång, tills ni blir överens (Tvärgrupper är ett bra alternativ till EPA). Läraren cirkulerar som sheriff, manar på de cowboys som rider snett och för hästarna i rätt riktning.

Nästa fas är att strukturera innehållet i sammanfattningen. Vad hör ihop och i vilken ordning ska vi ta det? Det faktum att hela strukturen i ursprungstexten nu är borta, är något som ofta helt förbises av lärare. Eleven måste skapa en ny egen struktur för sammanfattningen. Annars får läraren tillbaka de fullständigt osammanhängande fragment av ursprungstexten som är så vanliga i elevsammanfattningar. Det tränar eleverna i grupp genom att ordna innehållet i en tankekarta och numrera delarna efter noggranna överläggningar: Hur börjar vi, hur slutar vi? Hur hittar vi övergångar mellan olika delar? Detta är att undervisa i sammanfattning, ren och skär lassoträning.

cowboyDärefter behöver du undervisa eleverna i aspekten att uttrycka sig kort. Utgå från en långrandig exempelmening på tavlan och be eleverna diskutera hur ni successivt kan korta den, utan att innehållet förvrängs: Från 15 till 10 ord, från 10 till 7. Går det mer? Vilken typ av ord kan vi vara utan och vilka behövs för att innehållet ska förstås? Jag brukar dra liknelsen att långa meningar är som utspädd saft. I en sammanfattning måste alla meningar vara som juicekoncentrat.

Nu är det dags att formulera själva texten. Ut på buffeljakt! Varje grupp sammanfattar boken på en sida. Inte mer, inte mindre. Att skriva för mycket är ajabaja, liksom att missa väsentligheter. Gruppen ger respons på andra gruppers försök, det finns inte ett sätt att sammanfatta en text. När eleverna ger omdömen utifrån lärandematrisen blir de medvetna om de tre viktiga aspekterna Urval, Struktur och Kortfattat språk, samtidigt som andra grupper får input. Klara? Bra, försök nu sammanfatta texten på bara 10 rader! Fungerade det? Kul! Pröva att göra det på fem! Vilket var svårast?
– Skojar du? Det är omöjligt att få ihop det på bara fem rader! utbrister eleverna. Nej, det kräver bara en mer utvecklad förmåga att sammanfatta. Vad som händer är att du gör uppgiften svårare, det jag kallar uppgiftsprogression. Eleven måste bli ännu bättre på att prioritera bort text och uttrycka sig kortare. Ett annat sätt för läraren att visa progression (alltså förklara hur man blir duktigare) i förmågan att sammanfatta, är att be dem göra samma sak fast på egen hand och med nytt innehåll (processprogression). Vid resultatprogression fokuserar läraren istället på den språkliga utformningen; att eleven använder sambandsord och synonymer eller undviker upprepningar.

Det viktiga är att lära elever hur man sammanfattar, inte uppmana dem att göra det! Det räcker inte med att dela ut kort till en grupp mellanstadieelever eller att ta på dig västernkläder. Du måste förklara så eleverna förstår hur CowboyJim verkligen lärde sig att fånga bufflar. Låt dem sen öva på att kasta lasso i klassrummet! Yihaoo!!

Den som vill se hur verkliga transatlantiska lärarproffs jobbar med lässtrategin sammanfattning i klassrummet, kolla på detta klipp. Och om någon undrar vad Barbro tycker:  Jo, hon har gett mig sin uttryckliga välsignelse till inlägget.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Konsten att göra läckra mål

Publicerat den december 26, 2015 av johanlarande

Vad vore Zlatan utan alla vansinniga, oväntade och exceptionella mål? Utan alla originella sätt att spela fram till dem? Det är sådant som gör att folk samlas kring fotbollsplaner och TV-apparater, gör fotboll till något åtråvärt. Hur ska vi göra skolan åtråvärd? På samma sätt såklart! Genom att presentera läckra mål som gör att eleverna bara inte kan motstå att ge sig ut på klassrumsarenan för att själv pröva.

zlatanEleverna i min åtta var äntligen socialt och språkligt mogna för att göra en digital skoltidning. Jag stod framför klassen och förklarade att tidningar behöver intervjuer. Ni är tidningens reportrar och det är dags att kasta er ut i verkligheten för att intervjua personer som skolkompisar verkligen vill läsa om:  idrottsläraren som tog medalj på frisbee-VM, skolsköterskan som bott 20 år i Afrika… Vem vill intervjua rektorn?
– Jag vill! Jag! Mängder av entusiastiska elever med uppsträckta händer och lysande ögon.
– Okej Kim, är du beredd? Här är papper och penna, rektorn är på sitt rum, sa jag och gick fram. Sätt igång! Kim stannade upp för en sekund i sin entusiasm: Eh…va…??
– Javisst, sa jag. Bara stick iväg och intervjua honom. Är där några problem? Den vanligtvis självsäkre Kim tittade sig osäkert om på kompisarna och hasplade ur sig: Nä, men alltså …hur då …? Jag stannade upp min forcering och log mot honom och klassen.
– Är du osäker på vad du ska fråga honom? Ja, lite erkände Kim. Behöver du lite hjälp om hur du ska skriva ner det och göra en text av det, kanske – och hur man ställer bra intervjufrågor? Jo, typ …
– Bra, för det var precis vad jag tänkte att jag skulle lära er de närmaste lektionerna. Ska vi vänta ett tag med intervjuerna tills ni känner er säkra på hur man gör?
– Jaaa, ropade klassen. Nu hade jag dem på kroken, de var beredda att göra jobbet. Varför? Jo, de såg ett lockande mål framför sig, att intervjua ”viktiga personer” och göra en text till skoltidningen. Utan det målet hade de knappast hungrat efter intervjuteknik och citeringsregler.

Att skapa utmanande och åtråvärda mål är en sak som bland annat Hattie framhåller som avgörande för att skapa motivation hos eleverna, en vilja att lära. Jag menar dock att det är viktigt att skilja på två olika sorters mål: lärandemål och aktivitetsmål. Aktivitetsmål är vad eleven gör, resultatet eller aktiviteten som klassen jobbar mot, lärandemålen är det eleverna lär sig på vägen dit. Lärandemål ska framför allt vara tydliga och begripliga, byggda på iakttagbara kriterier – som i lärandematriser. Det kan du läsa mycket om i min blogg.
Aktivitetsmål däremot ska bara vara läckra och oemotståndliga. I musiken börjar jag redan första lektionen med att sätta mig vid trumsetet, dra av ett trumkomp och sen lova alla att de 5-6 lektioner senare ska kunna göra samma sak själva. Inte några, inte de flesta, utan ALLA i klassen. De tvivlar ända tills de efter 3-4 lektioner märker att flera stycken börjar få ihop det.  Jag har inte misslyckats med någon elev ännu. Målen blir sedan allt mer oemotståndliga: att på lektionstid få ”bilda band”, spela i grupprum med tre kompisar utan Johan, eller att bli rockidoler på skolavslutningskonserten.

Som svensklärare började jag den här terminen med att lova mina mellanstadieelever att alla efter höstlovet skulle kunna stå inför klassen och berätta om Igelkotten som vi läst gemensamt om, över en sida med faktatext. Och det helt utan text! Hur ska det gå till undrade många skeptiskt?! Nu undrar ingen i klassen längre. Elev efter elev har till sin förvåning märkt att deras hjärna kommer ihåg nästan all text bara med hjälp av en tankekarta med nyckelord, tydligt uppstrukturerade på grenar i olika färger.
Men det har krävts många lektioners lärande kring hur man delar upp en text i stycken, sammanfattar med rubriker, tar ut bra nyckelord och gör en tydlig tankekarta. Allt det är lärandemål som de jobbar med på vägen till aktivitetsmålet; att stå inför klassen och briljera med sina Igelkottskunskaper. Det är förmågor som de kommer bära med sig resten av sin skoltid, oavsett ämne. Precis som Zlatan har tränat timme efter timme att göra cykelsparkar, klackar och volleyskott. Inget kommer gratis …
(Vill du veta mer om hur du får elever att redovisa proffsigt, så har jag beskrivit det i min bok!)

En viktig detalj när du presenterar läckra aktivitetsmål är att du försäkrar alla elever att du kommer se till att de lyckas – om de är beredda på att lägga ner jobb. Utan den garantin kan höga mål ge prestationsångest hos osäkra. Du ska skapa inspiration, inte transpiration. Det kräver i sin tur att du i förväg har tänkt ut hur du ska bryta ner förmågorna i tydliga kriterier och undervisningsmoment, så de får öva alla färdigheter de behöver för att nå fram till målet.
För ingen gör snygga mål utan uppspel. Bra undervisning är som vackra uppspel, de serverar eleverna smörpassningar, så de får chansen att lyckas med sina drömmål. När de väl fått smak på det skapar det en motivation som är svårstoppad. Ett bra tecken är när eleverna inte vill sluta lektionen eller frågar på lunchrasten när nästa gång är.
Jag fick ett mejl från Kim ett par månader senare med en bifogad fil till skoltidningen. Här har du mitt reportage om rektorn. Jag är rätt nöjd själv, skrev han.
Det var skickat en lördag 01.00.

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt | Lämna en kommentar

Matrisrutor i TV-rutan

Publicerat den december 26, 2015 av johanlarande

I november presenterade jag lärandematriser, kunskapsöversikter och tankar kring elevers lärande i programmet Lärlabbet. Kolla in avsnittet: Lärlabbet 1 november med 10 minuters Eftersnack (bland annat om kunskapsöversikter).
Här nedan ser du mitt kåserande blogginlägg från UR:s hemsida om hur man transporterar en meterlång lärandematris på ett fullpackat tåg mellan Malmö och Stockholm.

MED ROSLINGVÄSKA I MASONIT

Äntrar Stockholmståget i Malmö med en gigantisk lärandematris under armen. Jag har lyckats övertyga Isabella Grybe att få ”göra en Rosling”, ta upp en pappmatris i studion. Blir bra TV. Den ligger instoppad i ett lika gigantiskt matrisfodral (världens första?) av masonit och gaffatejp.
Hans Roslings show på flyktinggalan är på allas läppar, både  i TV:s morgonsoffor och tågkupén. Men få verkar fatta vad Roslings storhet består i: att konkretisera och visualisera kunskap, koppla den till folks vardag. Så som skolan borde vara.

RoslingväskanVärldsläget blir ytterst konkret när mitt tåg fylls med flyktingar, vägledda av arabisk högtalarröst inför mottagandet i Stockholm. På perrongen möter migrationsverk och tjogtals av poliser och frivilliga. Förnödenheter och utsträckta händer. Välorganiserat. Stolt att vara svensk.

Min ängsliga väntan inför TV-debuten förbyts i uppsluppen stämning bland varma UR-människor och den komplett galne fotografen Erik som tvingar ner mig i spagat, hävdar bestämt att jag är för lång att plåta. OK, jag har svårt att hålla mig innanför ramen ibland. Mellan kabeldragning under kläderna och smink hinner Lotta, Malin och jag med intensiva mikrolärakännavarandradiskussioner. Känns riktigt lovande.

Det blir en rolig, strulig och snackig inspelning. Kablar sprakar, bordet skakar, tidsramar knakar. Många skratt. Inspelningsledningens första instruktion att vi ska samtala, inte bara svara på Bellas frågor, ändras snabbt till: ”Om Bella bryter in i ert samtal måste ni tystna”. Förlåt…

Så är allt över. Redan? Som att titta ner i en tömd chipspåse just som kvällen ska börja. Ännu en ajournerad skoldiskussion. Men alla verkar väldigt nöjda. Min lättnad blandas med viss frustration. Efter ett års bokskrivande är jag van att fila på formuleringar i det oändliga; spetsa till, korta ner, förtydliga. Nu ringer mina halvdana repliker i öronen som tinnitus, omöjliga att ändra.

Tala är flyktigt, skriva är guld.

Publicerat i Uncategorized | Märkt | Lämna en kommentar

Att inte gå över ån efter vatten

Publicerat den december 26, 2015 av johanlarande

Ibland kan man få intrycket att kollegialt lärande är detsamma som facebookgrupper. Många lärare verkar ha mer idéutbyte med nätkollegor än de som jobbar i klassrummet bredvid. Självklart finns det en stor potential för kollegialt lärande via sociala medier, annars hade jag knappast bloggat. Och visst, man väljer inte sina kollegor och alla är kanske inte den man i första hand skulle starta ett idéutbyte med. Men ger du folk tid har alla något att lära andra, det gäller bara att vara nyfiken nog att leta. Avaktivera felfinnaren, aktivera skattsökaren. Hur himla perfekt är du själv när du ser dig i spegeln?

Jag har ofta fascinerats över lärare som är inne på facebooknätverk under håltimmen medan kollegan sitter bredvid. Ska nya tankar och förhållningssätt verkligen leda till att elever får bättre undervisning, krävs lärare som samtalar och gemensamt ändrar såväl tänkande som arbetssätt i en bättre riktning. Då behövs tid och forum för utbyte mellan kollegorna på samma skola – och verktyg som gör utbytet effektivt. Sådana som leder till just att lärare ändrar tankar och handlingar i en gemensamt bättre riktning. Lärandematriser har just denna förmåga, ett pedagogiskt verktyg som kan sätta igång så mycket konstruktivt lärande på en skola, både för lärare och elever.

Men framför allt vill jag här slå ett slag för den fysiska lärarkollegan, hon som bullrar in i arbetslagsrummet, han som sitter kvar över en pappershög när du drar hem, hen som skäller ut elever i klassrummet bredvid. Jag vill slå ett slag för den positiva påverkan vi kan ha på varandra, om vi ger oss tid och rätt förutsättningar.Jag vill tacka alla de människor av kött och blod som rubbat min pedagogiska världsbild och förhoppningsvis gjort mig till en bättre lärare:

Äppelhjärta

Tack Gunilla för att du lärt mig att ta varje tillfälle att berömma elevers prestationer. Det tog många år innan jag insåg att uppmuntran är en mycket effektivare drivkraft än lärarkrav.
Tack Joa för att du öppnade mina ögon för ”pantomimmetoden” – varför använda ord och ljudvolym när du kan visa med händerna?
Tack Bodil för att du fick mig att inse vikten av att låta eleven producera färdiga produkter  att vara stolt över, istället för alla dessa meningslösa skoltexter, stenciler och prov, mat för omättliga papperskorgar.
Tack Sverker för att du lärde mig hur man får folk att tro att de själva kom på något som du just lärt dem.
Tack Lars för att du fick mig att förstå meningen och tjusningen med grammatik genom ditt oförtrutliga arbete med nyanlända svenskar.
Tack tålmodige Mats och Majvi som lärt mig allt om datorer som jag behövt för att kunna genomföra alla galna IT-projekt.
Tack Eva-Lena för din outröttliga entusiasm och nyfikenhet på att undersöka och utforska nya vägar till elevernas hjärnor och hjärtan bland pappkartonger, miniwhiteboards och färgade muggar.
Tack Christine, min älskade fru, som tidigt fick mig att inse att förskolepedagogikens grundbult , konkretisering, är universell. Det handlar om att få elever att förstå, oavsett om det gäller högstadieelever, förskolebarn eller högskolestudenter.
Och tack alla er andra som jag inte kommer att tänka på just denna torsdagkväll vid datorn. Utan er hade jag varit fast i min egen trångsynthet!
Tack!!

Publicerat i Uncategorized | Märkt | Lämna en kommentar